Jaha då var man redan i vecka 27. Men än är det lång tid kvar.. nästan för lång tid. Suck! Kan fortfarande minnas den där känslan vid vecka 14 när vi var och fick se vår skatt för första gången. Jag hade en märklig dröm natten innan. Jag drömde att det var en igelkott och ingen bebis. Kan ni tänka er att föda ut en sådan..aj! Men när vi väl fick se vår bebis så föll tårarna och lättnaden var total. Även om den visade sig vara en oerhört envis sak, vilket för den sakens skull inte är så konstigt med tanke på generna. Första anblicken om att det fanns något där var obeskrivbar och det lilla pyret var så fin, så vacker och fantastisk!
Sedan gick veckorna fort fram till det riktiga ultraljudet i vecka 19. Än en gång var man överväldigad av det man såg, och än en gång visade den sin envishet. Att det lilla pyret hade växt var ingen tvekan om.
Så tillbaka till idag. Den lilla saken i min mage börjar allt mer göra sig påmind om sin existens och börjar få vakna perioder mer punktligt. Man känner även nu väl vart den befinner sig och jag kan urskilja dem små fötterna när krabaten pressar dem utåt. Helt fantastiskt. Jag märker nu i skrivandets stund att det är svårt att finna ord på det som sker inom mig. Det är en mycket märklig känsla som jag tidigare aldrig kännt och som inte ens går att tyda. Det är bara så ofattbart det som komma skall och jag längtar så mycket. Även om jag inte vet ens vad jag längtar efter så vill jag bara ha min heffaklump här hos mig. Kunna lukta, känna den intill och se hur och vem det är. Du är så välkommen hit vår älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar