Ge mig styrka ....
Efter ett återbesök hos ortopedläkaren har Hedvig idag fått tillbaka den skenan hon hade som nyfödd fram till hon var sex veckor. Sex veckor som var som en evighet och nu, nu skall hon ha den i tre månader. Hon kommer alltså vara över 9 månader när hon blir av med den, och då bara om det ser bra ut. Annars får hon behålla den ytterligare.
Jag känner mig helt rådlös och förtvivlad. Jag vet det bara är en skena och ja det är bara 3 månader.. och ja det är för Hedvigs skull. Men det spelar ingen roll just nu känner jag mig helt och hållet förstörd över det hela. Känner mig så kluven och knäpp. Vet att jag borde vara glad för att hon lever, med facit i hand och vetskapen att allt kunde gått mer åt helvete än det här. Och tro mig det är jag. Är tacksam och överlycklig varje morgon jag vaknar och hon ler emot mig, och jag ser att hon lever, och är här.
Men det gör så ont i mamma hjärtat. Att hennes ben ska sitta fast i den hemska vinklen så längen. Att hoppgungan som hon upptäckte först häromdagen och bara älskar, ska knappt bli mer än invigd, att hon som älskar att stå bara kan ligga ner. Eller som just lärt sig sitta, får lära om. Att matstolen, bilstolen, barnvagnen ja allt just nu inte passar. Varför kan det inte bara få vara bra. Varför kan hon inte få vara helt okej, vara som barn ska få vara..
När dem satte på henne den där skenan och hon titta på mig med frågande ögon:
-mamma vad sjutton gör dem, snälla jag vill sparka som vanligt.
Då brast det helt.
Just nu, just idag måste jag bara få bryta ihop.
Jag kommer igen en annan dag!
