Min lycka!

Lite mer än fem, snart sex veckor, har gått sedan vår ängel kom ut i världen. Hon är för det mesta helt underbar, men själklart är det tufft ibland. Att höra hennes hjärtskärande skrik flera timmar om kvällarna när hennes mage krånglar värker i hela mig och man blir nästan tokig. Man tycker så synd om henne och man känner sig så misslyckad på en och samma gång. Allt man vill är att hon ska vara nöjd, och man gör precis allt för att försöka stilla hennes behov. Ens eget liv har fått pausa eller går på automatik eller nått (inget jag lyckats klura ut än). Livet går vidare och man förstår knappt hälften av det. Ena stunden är man överväldigad av känslor och glädje, medans andra av lite smått panik. Jag har nog inte riktigt fått in i skallen att det inte bara är en dröm, utan en önskan som faktiskt slagit in. Min största lycka är ändå du min underbara HEDVIG, och du är min skatt och ängel!