Tänkte försöka sätta några ord på hur allt är nu för tiden, med det nya livet och så... Men finner det väldigt svårt. Det finns inga eller snarare för många eller kanske än mer passande så är det obeskrivbart. Att vara mamma vet jag inte riktigt va det är än... mer än att amma å göra allt i sin makt för att H ska va nöjd, samt att inte längre styra över konstigt känslor som väller upp och får en att stört gråta när man egentligen är superglad.
Som när H för första gången skrattade, mamman tar å börjar stor böla, säkert jätte normalt, om än mycket märkligt. Sedan är det de där att gråta när ens barn gråter, nysa när ens barn nyser, och att prata oerhört löjligt och ljust, så ljust och gulligt att man inte ens visste att man kunde prata, bara för att få ens barn att le eller skratta. Inte trodde jag för mina vildaste drömmar att mitt liv som förälder skulle gå ut på att leka clown å göra sig till...!
Men det är ingen klagan i det. För första gången vet jag precis vad någon förväntar sig av mig (för tillfället), goda milkshakes, pussar och kramar, torra blöjor, gosiga stunder, guppiga promenader (helst kullersten), löjliga ljud, stora leenden, långa konversationer (där jag vant mig att knappt få en syl i vädret), varma bad, pill i pannan och dans till all sorts musik, bara man rör på sig. Ja jag måste nog säga att jag hittat mitt nya, om än ommöblerat jag, och jag trivs faktiskt riktigt bra. Men vem skulle inte göra det med världens gosigaste kinder att pussa på och världens finaste leende att vakna till!
hade finast alla goa mammsingar där ute
kramar
